Det var på det här antikvariatet jag brukade köpa Georges Simenons romaner om kommissarie Maigret. Pocket för tjugo kronor styck. Maigrets värld var Paris och dess invånare. Några saker var orubbliga. Maten, pipröken, Quai des Orfèvres och fru Maigret som alltid väntar på sin man. Tiden spände fem decennier från 30-talet och framåt. Skurkarna var sällan våldsamma. Kriminalitetens drivkraft var kärlek, pengar och dumhet. Meddelandet på fönstret berättade att något hänt. Som Maigret körde jag ned händerna i fickorna, sköt upp den tunga dörren och klev in.Den späda damen nickade. Jag hittade en Simenon jag inte läst och la pengarna på bordet. Hon såg upp. Tystnaden var tung. Banken lurade mig, sa hon. Jag såg det stod så på fönstret, sa jag. De sa det var en bra affär att spara i aktier. Var det inte så för ett par år sen då? Jag satsade en massa pengar, sa hon med förtvivlan i rösten. Försvunna under en natt. Förfärligt, sa jag deltagande.
Jag ska slå ihjäl honom, sa hon tyst. Vem? Den som som sa åt mig göra så. Hon drog fram en svart fjäderbatong som låg i skrivbordslådan. Är han kund här? Han samlar på förstautgåvor av Ekelöf. Jag ska slå ihjäl honom. Jag mindes honom väl. En tjock tunnhårig man med bitch-tits som hade tillbringat större delen av sitt liv på Bishop's Arms. Jag hade sett honom och den späda damen på puben. Inte var Ekelöf kvällens samtalsämne dem emellan inte. Han kallades allmänt för 'Stans Sämsta Travtips'. Spelade ni på hästar också? Absolut inte, sa hon som om det gällt en skamlig sjukdom. Vem gick till banken? Han, sa hon. Jag står ju här och så är jag dålig på datorer. Jag förstår, sa jag, och körde ned händerna djupt i fickorna och gick ut på gatan och förenade mig med alla de andra som skapar stadens själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar