SJUNDE DECEMBER

Det skulle bli spökvernissage i den döde författaren August Strindbergs hem på Drottninggatan. Dock bara ett andra klassens sällskap var där, ty de fina i staden höll sig till av Akademin utsedda själar vilka skrev om nobla tankar som frihet och, tja, frihet i största allmänhet. Chateauvin serverades icke, endast lådvin i plastglas. Till detta tandpetare med druva och ostbit lämplig för normalstor gnagare.

"Strindberg och arbetarrörelsen" var utställningens tema. En före detta statsminister för arbetarpartiet invigningstalade. Efterträdaren kunde inte komma ty han satt framför eldstaden i herrgården iförd den slags mossgröna väst som köps på internet från en engelsk firma vilken önskar föra traditionen vidare från den viktorianska lantadeln. Persedeln var passande då svenska herrgårdsägare liksom de viktorianska lantjunkrarna erhåller generösa skattelättnader. En sån person skulle naturligtvis inte ha kunnat invigningstala för en författare vilken en gång mottog hyllningar från en folkmassa bärande röda fanor.

Strindberg ville vara europé, sa den hederlige tidigare statsministern. Detta för att skyla över sitt katastrofala beslut att länka Sverige till den europeiska eliten i Brüssel. Något sånt kunde han emellertid säga då han var svensk. "Ödmjuk, servil till synes; fåfäng och skrytsam i grund och botten." Så hade författaren karaktäriserat sina landsmän. En av dessa fanns att okulärbesiktiga, inte i en glasburk fylld med formalin, utan livs levande. Han använde nu lossryckta citat från en berömdhet för att lysa upp det egna tänkandets mörker. Därefter klippte han bandet. Utställningen öppnades. Från garderoben hördes spökena ropa. Vi tro icke Strindberg skulle varit frände med eu-extremisterna? ropade de och rasslade energiskt med knotorna.

Musik