TJUGOFJÄRDE DECEMBER

Pax Vobiscum

Musik

TJUGOTREDJE DECEMBER

Du kanske hörde vad jag sa förra kunden? Salongen ska upphöra. Jag hörde det. Du har klippt mig sen mitten av åttiotalet. Jag har alltid varit nöjd. Jag har stått här i tjugosju år, sa hon plötsligt. Tänkte det var lika bra att sadla om innan jag fyller femtio. Ska söka jobb. Tar allt som finns. Bäst vore att jobba på dagis. Jag har alltid gillat barn.

Hon klippte mig. Över speglarna hängde julgransglitter. På trottoaren flödade människor förbi. Det blir ingen ny salong här, sa hon. Jag ska ge dig en adress till en på Hornsgatan som klipper som jag. Vanligt, alltså. Jag känner henne. Hon är nog lite dyrare. Det blir helt ok, sa jag. Det är pirrigt, sa hon. Jag förstår det, sa jag och kände mig övergiven. Utan att jag fattat det hade frisersalongen blivit en del av rutinerna i livet och nu var det slut.

Jag betalade och sa adjö för sista gången. Kände mig förvirrad ute på gatan. Jag ville ha en värld utan förändringar. Alla förändringar i samhället under århundradets första decennium hade ändå bara inneburit försämringar för människorna. Utom för de rikaste rika som fått det bättre. Såg också en duva som lagt sig på trottoaren för att dö.

Musik

TJUGOANDRA DECEMBER

Har du inte visat bilden förr? Jo, men nu är den förändrad. Ser du inte? Nä, minns jag inte. Den tidgare bilden var en Anne Frank med palestinasjal. Jag skrev att nattens antisemiter skrapat bort palestinasjalen. Detta för att vi ska glömma och inte jämföra. För att vi ska invaggas i den falska tron att den ena sidans tårar är mycket mer värdefulla än den andra sidans. Jag fick ett ilsket mail om det. Fick du? Skribenten sa det var stor skillnad mellan Auschwitz och massakern i Gaza förra julen då 1400 palestinier dödades av israeliskt bombflyg. Fast det var inte det jag i första hand talade om. Jag talade om smärtan. En människas smärta är alltid hennes egen. Den kan inte vägas mot en annan människas smärta. Det var tur att jag tog den nya bilden för att ha som bevis. Vilka är det som gjort det här? De som tror de tjänar på det. Det är så hemskt att så man får en känsla av att inte vilja vara människa när man ser det här.

Musik

TJUGOFÖRSTA DECEMBER

Så här såg tidens spår såg ut förra året i januari. Tradition säger vi om julen. Fast traditionen är inte alls vår. Förfäderna firade julfesten vid vintersolståndet. Det är idag det. När kristianerna vann över de asatroende la de julen där det skulle passa myten om det nyfödda gudabarnet. I andra länder har man dessutom varit så fanatiska att man bytt ut namnet på högtiden. Man kallar det Kristus Mässa. Ungefär som talibanerna som i Bamiandalen 2001 sprängde de stora buddhastatyerna från 400-talet e.Kr så ville kristianerna utplåna det gamla. I så motto skiljer sig inte Jesus och Muhammeds proselyter från varann.

Ummah säger islamisterna i dag. Kristenheten sa korsriddarna på 1000-talet när de med svärd i hand spred evangelium. Idag levererar man med evangelieordet fredsbevarande. Används av den politiska eliten för att ge moralisk fernissa åt ISAF-styrkorna i Afghanistan. Sanningen är ju den att svenska styrkan lyder under amerikanskt befäl på det att personager ur den svenska politiska eliten omsider kan klättra vidare i den organisation man kallar det Internationella Samfundet. Få utrikesjobb med parasitär pension.

Fast inte kommer den politiska elitens söner och döttrar erbjuda sig bli kanonmat åt Washington inte. Vem vill riskera livet för den korrupte fjanten Hamid Karzai? Vänta bara något år så kommer nog en ivrig reporter gå runt bland de folkvalda med vuxna barn och fråga varför deras ättelägg inte erbjudit sig att dö i någon imperialistarmé i Asien eller Afrika. Jag menar för att skydda friheten och kvinnorna och så där som de brukar säga. Det ska bli ett kul program. Se när de hummar och harklar sig för att komma undan sanningen. Dessutom slår jag vad om en stor stark att Reinfeldts söner aldrig någonsin kommer erbjuda sig bli kanonmat åt Washington. Varför riskera komma hem i en body-bag när det finns andra sätt att göra karriär om man har den rätta bakgrunden?

Musik

TJUGONDE DECEMBER

Jag var slirig och på väg hem. Sommarnatten leende. Det var då känslan infann sig. Känslan av att allt skulle ta slut just när man börjat förstå livet. Numera kan man ju inte äta all den goda mat man lärt sig gilla för då får man pinsamt BMI och blir betraktad som ett freak från underklassen. Och inte heller orkar man opp amaryllis som man gjorde när man var tjugo. You know, friend. Bitter över livet slet jag upp porten och började gå uppför trappan.

Han låg på en trappavsats. Typisk bostadslös med hemmet i en plastkasse. Moraliskt problem direkt. Skulle jag sparka ut honom jag som alltid snackar om rättvisa och allt det där? Eller skulle jag låta honom ligga kvar och sen så skulle han pissa i trappan eller något annat värre? Han luktade.

Då fattade jag. Han var en av de mycket för många. Hade det bara funnits några enstaka stackare av hans sort hade ingen brytt sig. Nu är han så många att själva antalet blir problemet. Jag gick uppför trappan för att sparka till denna Untermensch. Ut skulle han. Mänsklighetens tekniska framgångar och moraliska agenda hade bara medfört att världsbefolkningen ökat så ohyggligt att allt det vi gjorde blev ett problem. Det var vår fjantiga medkänsla som ledde oss in i återvändsgränden. Inte koldioxidutsläppet och bilarna och att folk flög till Thailand på semester. Det var det att vi gav alla ett människovärde så att vi inte ens fick göra oss av med dem som inte behövdes. Sant är att om vi halverade jordens befolkning skulle klimatet inte vara något problem. Med ens hatade jag människovärdet och franska revolutionens dravel om mänskliga rättigheter. Sånt kunde de snacka om på 1700-talet när vi inte var så många på planeten. Fast äsch inte kunde jag sparka ut en människa. Folkviljan i de europeiska länderna skulle ändå omsider driva fram partier med starka ledare. De skulle ställa soldater med eldkastare vid Europas gränser och skicka EU:s battle-groups till de fattiga territorierna för att reducera de överflödiga. Med lite känsla för pragmatism kunde man eventuellt göra undantag för unga fertila kvinnor vilka kunde bevljas uppehållstillstånd. Jag gick upp, duschade, knäckte en pilsner och somnade framför dumburken.

Musik

NITTONDE DECEMBER

I Stockholms län finns drygt 143 149 hundar (SCB 2006). En del hundägare, liksom rökare, beter sig som om de inte bodde i ett stadsområde med två miljoner människor. De låter skiten ligga kvar på gatan. Det gör folk förbannade. Som den här butiksägaren på S:t Paulsgatan som inte ville ha in kunder med hundskit på skorna.

Stadshundägarna tycker nog det är frihet att ha hund. De flesta plockar också upp skiten och ogillar att det finns de som slarvar. Ekonomerna som i tjugo år talade om frihet lämnade däremot kvar sin skit. Det var de som hade den snurriga tanken att om alla är så egoistiska som möjligt då ska alla få det bättre och bli friare. Som om ett tillstånd av prisjämvikt eller en ekonomi utan ingrepp från samhället någonsin hade existrerat eller skulle kunna existera.

Den egoistiska ekonomin bröt ihop förra året. Skiten ligger i högar på samhällets offentliga platser. Det är i den vi nu trampar. Arbetslöshet och social oro kallas den. Det är för att lindra den som den politiska eliten ger skattepengar till bankerna vars styrelser öppet ger mutor (benämnda bonusar) till sina medbrottslingar (benämnda styrelsekollegor). Hundar kan man förbjuda. Avliva dem om inte ägarna gör som man säger. Svårare blir det med de andra, de som skyddas av sina fränder i den politiska eliten. Frälset som aldrig behöver ställas till ansvar. Ungefär som på den tiden då adeln och prästerna slapp betala skatt och inte kunde dras inför världslig domstol. Fast det oskicket tog ju slut. I en del länder avlivade man frälset som man avlivar hundar. Det kan kanske vara något att fundera över i denna hårda tid.

Musik

ARTONDE DECEMBER

Varför tar du bilder av det där? Vinden var så där varken-kall-eller-varm på Bergsunds Strand. Jag bara undrar hur man kan ha "förhöjd kroppstemperatur" samtidigt som "sänkt kroppstemperatur". Eller diarré och förstoppning på samma gång. Det är symptom. Det fattar jag också, sa jag. Men hur definierar man "känsla av mindervärdighet" och "svaghetskänsla". Det här är en förening för oss som sjukvården inte lyssnar på. Det fattar jag, sa jag. Vem har kommit fram till de här uttrycken för sjukdomen? Vi är en förening. Hur har ni kommit fram till det här? Vi har röstat om det, sa hon skyddslöst.

Vad ska du använda bilderna till? Jag vill minnas, sa jag, tiden går så fort när man åldras. Du låter som en av oss, sa hon. Är du frisk? Jag har i varje fall inte feber om du menar det. Men är du frisk? När du säger det så känner jag mig en aning virrig. Du kanske vill gå med i föreningen? Nä, jag tror mer på att man blir frisk om man tar ett glas vin. Det verkar inte seriöst. Får jag bjuda på ett glas rött på pizzerian nere vid kanalen? Det finns ingen anledning att slösa på tid när man har nått femtio som du och jag. Du är rättfram du, sa hon. Jag tillhör inte de som har diarré och förstoppning samtidigt, sa jag.

Musik

SJUTTONDE DECEMBER

Jag såg dig nog, sa jag. Det var morgon. Solen kom in från havet. Jag stod på Munkbron i Gamla Stan. Mannen jag tilltalat stirrade på mig med släng-dig-i-väggen blicken. Det är förbjudet att kasta sopor där. Han utförde då sin variant av den internationella rycka-på-axlarna gesten som betyder Jag Inte Fatta. Han smet in i Leijonstedts gränd. Aldrig, tänkte jag och följde efter. Han vände sig om. Jag ska anmäla den restaurang där du jobbar, sa jag. Han försökte skaka sig av mig i virrvarret av gränder, men det hade han inget för.

Klockan var fem på morgonen. Han kort, senig, asiat. Han försökte gå snabbt. Inte en chans. Jag hade varit ute på morgonträning och kunde sätta hårt mot hårt. Vi fortsatte Drottninggatan. Då stannade han och talade i mobiltelefon. Jag ska anmäla dig, sa jag andfått. Du slänger sopor där man inte får. Han svarade inte. Den här mannen bevekades inte av ordmjuk tunga. Vid Odenplan stannade han. Han var en äldre man. Slafsiga kläder. Lortiga gymnastikskor. Papperslös och fattig? Antagligen. På flykt och försvarslös? Naturligtvis. Bilen kom. Han klev in och försvann. Jag saknade penna för att skriva bilnumret och glömde det när jag kommit hem. Nästa morgon var det samma igen. Storförpackningar och matrester och flaskor med asiatiska tecken. Och svarta sopsäckar från en pizzeria med möglande degbollar.

Musik

SEXTONDE DECEMBER

Så exploderar Kungsgatan av rörelse. Biopremiär. Röd matta. Stängsel. De paraderar dessa kroppar och ansikten. Upplevelseindustrins förbrukningsmateriel. Deffade androider. Botoxade gynoider. Äta gratis, dricka gratis, fota, filma, flina, sälja. Högst upp i näringskedjan fri sex. Låten det unga kött till oss komma.

På trottoaren the white trash. Andäktiga, tittande. Någonstans där ute eller på Ullared eller i fyllfärjorna på Östersjön finns resten. De som glor, gapar, sväljer: dressman-look, ginatricot-tröja. De som inte lärt behovsuppskjutningens hemlighet. Potträningen. Skiljelinjen. Den sociala indelningens DNA. Det som trancherar tillvaron i de som betjänar och de som betjänas.

Musik

FEMTONDE DECEMBER

En sommarmorgon strax utanför staden. När man minst anar det. Ljudlöst sker det. Två rådjur flyr in i skogen. Staden är inte oändlig. Det är en god tanke.

Naturen trängs undan, fast den kan svårligen betvingas. Tuktas som våra förfäder trodde. Den skog som rådjuren flyr in i är numera ingen skog. Skogen har för länge sen försvunnit. Det vi ger i arv till våra barn är massavedsplantager. En tuktad markyta avsedd generera pengar åt dess ägare. Här finns konflikten mellan det privata ägandet och samhällsnyttan. Eller arbete och kapital om man så vill.

När människan inte förmår vända utvecklingen slår naturen tillbaka. Smältande poler, torka och pandemier. De människor på klotet som det ekonomiska systemet försätter i hunger är redan på väg mot oss som har mat. Och vem av oss skulle väl inte göra samma sak? Söka sig till det anständiga livet. Räck upp handen den som frivilligt bor kvar i slummen och låter barnen svälta. Just det. Inte en kotte sträcker upp handen. Tack för det.

Musik

FJORTONDE DECEMBER

Betrakta träden. De växer ur jorden. Som du. Utan träden fanns du icke. Betrakta formen som bildas av stammen och grenarna. En ituskuren människohjärna det liknar. Ett cerebralt träd. Betrakta schimpansen, gorillan, bonobon. De liknar oss. Betrakta skatans öga. Betrakta slaktsvinets skräck. Allt detta liknar oss. Sätt tänderna i köttet du. Vänd dig om. Se bakåt. Där sitter din frände hyenan. Asätaren.

Musik

TRETTONDE DECEMBER

Det var på det här antikvariatet jag brukade köpa Georges Simenons romaner om kommissarie Maigret. Pocket för tjugo kronor styck. Maigrets värld var Paris och dess invånare. Några saker var orubbliga. Maten, pipröken, Quai des Orfèvres och fru Maigret som alltid väntar på sin man. Tiden spände fem decennier från 30-talet och framåt. Skurkarna var sällan våldsamma. Kriminalitetens drivkraft var kärlek, pengar och dumhet. Meddelandet på fönstret berättade att något hänt. Som Maigret körde jag ned händerna i fickorna, sköt upp den tunga dörren och klev in.

Den späda damen nickade. Jag hittade en Simenon jag inte läst och la pengarna på bordet. Hon såg upp. Tystnaden var tung. Banken lurade mig, sa hon. Jag såg det stod så på fönstret, sa jag. De sa det var en bra affär att spara i aktier. Var det inte så för ett par år sen då? Jag satsade en massa pengar, sa hon med förtvivlan i rösten. Försvunna under en natt. Förfärligt, sa jag deltagande.

Jag ska slå ihjäl honom, sa hon tyst. Vem? Den som som sa åt mig göra så. Hon drog fram en svart fjäderbatong som låg i skrivbordslådan. Är han kund här? Han samlar på förstautgåvor av Ekelöf. Jag ska slå ihjäl honom. Jag mindes honom väl. En tjock tunnhårig man med bitch-tits som hade tillbringat större delen av sitt liv på Bishop's Arms. Jag hade sett honom och den späda damen på puben. Inte var Ekelöf kvällens samtalsämne dem emellan inte. Han kallades allmänt för 'Stans Sämsta Travtips'. Spelade ni på hästar också? Absolut inte, sa hon som om det gällt en skamlig sjukdom. Vem gick till banken? Han, sa hon. Jag står ju här och så är jag dålig på datorer. Jag förstår, sa jag, och körde ned händerna djupt i fickorna och gick ut på gatan och förenade mig med alla de andra som skapar stadens själ.

Musik

TOLFTE DECEMBER

Se! Här har någon med fara för den egna säkerheten klängt längs berget vid Katarinavägen. Det var en kraftfull uppvisning av beslutsamhet innan höststormarna slet ned korset. Stan är full av kors. Bakom den röda husfasaden på bilden ligger Katarina kyrka. Längre bort skymtar Riddarholmskyrkan. Sen åt öster finns utanför bilden Tyska kyrkan, Storkyrkan och Jakobs kyrka. Alla dessa kyrkors klockor ringer varje dag precis som bönbeutroparna eller koranläsarna ropar i andra länder.

Vad har vi fått av detta? Vi har fått abortmotstånd, motstånd mot sociala reformer, kvinnoförtryck, vetenskapsförakt, historieförfalskning, censur, barnmisshandel, hat mot oliktänkande, krig, slaveri, antisemistism, terrorism, incest, stöld och kulturskövling.

Det är just det som är det motsägelsefulla. Mina religiösa vänner, ja, jag har flera, de är vänliga, klarsynta och intelligenta. Min ständiga följeslagare genom livet har varit denna fråga - hur kan hatet växa upp ur de renhjärtades och godas önskan? Ofta har jag försökt lyssna till vinden i vinden för att få svar. Det enda jag sett är vågorna som vandrat över Stora Havet. Bara vågorna.

Musik

ELFTE DECEMBER

Hon stod där så nära att jag inte kunde begripa det. Dök upp en sommarkväll på Mosebacke med soft music för dansant medelålders publik. Dramatiskt klädd i svart var hon. Ryggsäck, baseball-keps, sneakers, solglasögon och sparkcykel. Saknade hon sin barndom? Eller var hon en av dem som haft en uppväxt ingen av oss andra ville få återberättad? Kroppen visade ålder och levnad. Magen skakade coca-cola fet. Hon var en som inte hörde hemma i nuet, men ville höra hemma. Hon log, vandrade i sin bubbla med ett uttryck som om hon var en av oss. En gång hade hon tandlös trätt ut i världen och med ett lyckligt leende tagit livets första steg. Någonstans under livsresan hade något hänt. Eller hade det hänt redan när hon låg i moderlivet?

Hon var ett ensamt flämtande ljus i ett oändligt landskap vars köld snart skulle kunna utplåna henne. Jag undrar hur hon dog. Eller var det så att hon redan var död och allt var en skugga jag såg? Uppriktigt sagt, jag vet inte vad som hände. Jag satt med en öl. Koltrasten på Fiskargatan försökte höras över musiken. Solen sjönk sakta över Saltsjön. Borta på Djurgården väntade fasaner, rävar och rådjur på att människorna skulle gå hem så de skulle ta över världen.

Musik

TIONDE DECEMBER

I Bredäng där stod tvenne dromedarer på en gräsmatta. Var det någon i husen boende som kommit på att göra resan till hemlandet något billigare? Icke var det så. Det var en kringvandrade cirkus som luftade djuren.

Fast där tar historien inte slut. Gossarna i området bestämde sig för att kasta ut inkräktarna. Natten kom. De bredängska rosengårdarna slog till. Stenarna ven. Cirkusfolket flydde. Morgonen efter stod platsen tom. Denna snöfattiga vinter syns hjulspåren fortfarande i gräsmattan.

Trist var det. Ungdjävlar och så där. Men detta kan också knytas vid en annan tanke. Stormvinden kan då föra med sig orden och de lyder så här: Chebab, har inte du och jag råd gå på cirkus så ska heller ingen annan göra det. Wallah, kompis.

Musik

NIONDE DECEMBER

Senhöst och sol vid Strandvägskajen. Han var en geront som jag. Bluesriffen flög bort mot Nordiska Museet. Var han kanske en av de där som levde med en pava Jack Daniel's och ett foto av Keith Richards på väggen? Gimme shelter? ropade jag. Ja det var nåt liknande.

Han bjöd på öl. Sa han måste hålla fingrarna igång för han skulle till John Henry's Rehearsal Rooms i London och spela med Bill Wyman, han som var originalbasisten i Rolling Stones. Är det sant? Du vet det finns de som pröjsar 5000 spänn för att äta sushi i Japan. Jag käkar en burgare och tar en norrlands. Det finns de som åker till The Hamptons i Staterna och får en personlig konsert med Tom Petty och en massa andra stora. Kostar 15 000$. Tv på muggen så man inte missar nåt. Jag spelar i varje fall. Gör något. Fast det kostar? sa jag som är en sån typ. Såna frågor ställer man inte vid vår ålder, sa han och skickade några bluesriff över Djurgårdens ekar.

Musik

ÅTTONDE DECEMBER

Sånt här avskyr jag. Det är inte ens värt att ställa fram och kallas för historisk kvarleva. Butiken låg på Birger Jarlsgatan nästan uppe vid Roslagstull. Jag klev in.

Hej, mitt namn är Anders Norborg. Det gäller tavlan i fönstret. OK. Jag tycker det är trist att ni har den i fönstret. OKe-e-ey? Så här, jag är ingen galning som ger mig på folk, men jag tycker det är taskigt att ha den i fönstret. Ja, alltså, jag jobbar egentligen inte här, det är en annan kille som äger butiken. Han vabbar i dag. Jag vill inte förtrycka det fria ordet eller folks rättigheter att säga vad de vill. Men man måste ju ha nåt begrepp om vad som passar sig. Det finns folk som tar illa upp när man har sånt där i skyltfönstret. (Jag pekade på tavlan.) Som jag sa så jobbar jag i vanliga fall inte här. (Han ljög.) Vad har det med saken att göra? Va? Jo jag sa vad har det att göra med att folk känner sig illa till mods när de ser den där tavlan? Jag kan tyvärr inte göra nåt åt det. Det får han som äger affären stå för, han kommer in imorgon. Har du hans telefonnummer så kan jag ringa honom och berätta vad olämpligt det är? Näe, du får komma tillbaka imorgon. Det har jag inte tid med. Du kan väl köpa tavlan då. Va? Köpa den och slänga den i soporna. Den är ganska billig.

Det var då jag upphörde vara connected, om man säger så. Killen jag pratade med hade bevisligen inte större hjärna än den hos en E.coli-bakterie. Jag sa: Jag går på gymmet i Skärholmen. Jag behöver bara antyda det här för någon av mina träningskamrater. Du kommer inte att ha en hel fönsterruta inom tjugofyra timmar. Invandrarnas Hell's Angels kommer att hemsöka dig. Han glodde på mig. Jag såg att myntet trillat ned. Det var allt. Vad annars skulle jag ha sagt?

Musik

SJUNDE DECEMBER

Det skulle bli spökvernissage i den döde författaren August Strindbergs hem på Drottninggatan. Dock bara ett andra klassens sällskap var där, ty de fina i staden höll sig till av Akademin utsedda själar vilka skrev om nobla tankar som frihet och, tja, frihet i största allmänhet. Chateauvin serverades icke, endast lådvin i plastglas. Till detta tandpetare med druva och ostbit lämplig för normalstor gnagare.

"Strindberg och arbetarrörelsen" var utställningens tema. En före detta statsminister för arbetarpartiet invigningstalade. Efterträdaren kunde inte komma ty han satt framför eldstaden i herrgården iförd den slags mossgröna väst som köps på internet från en engelsk firma vilken önskar föra traditionen vidare från den viktorianska lantadeln. Persedeln var passande då svenska herrgårdsägare liksom de viktorianska lantjunkrarna erhåller generösa skattelättnader. En sån person skulle naturligtvis inte ha kunnat invigningstala för en författare vilken en gång mottog hyllningar från en folkmassa bärande röda fanor.

Strindberg ville vara europé, sa den hederlige tidigare statsministern. Detta för att skyla över sitt katastrofala beslut att länka Sverige till den europeiska eliten i Brüssel. Något sånt kunde han emellertid säga då han var svensk. "Ödmjuk, servil till synes; fåfäng och skrytsam i grund och botten." Så hade författaren karaktäriserat sina landsmän. En av dessa fanns att okulärbesiktiga, inte i en glasburk fylld med formalin, utan livs levande. Han använde nu lossryckta citat från en berömdhet för att lysa upp det egna tänkandets mörker. Därefter klippte han bandet. Utställningen öppnades. Från garderoben hördes spökena ropa. Vi tro icke Strindberg skulle varit frände med eu-extremisterna? ropade de och rasslade energiskt med knotorna.

Musik

SJÄTTE DECEMBER

Se vad mjuka människohänder kan göra. Statyn står vid ingången till Nationalmuseum. Samma sak finns att se i Peterskyrkan där miljoner händer och läppar vidrört Arnolfo di Cambios staty av aposteln Petrus. Oändligt sakta har statyns fot slipats ned till ett nära nog rakt metallstycke.

Vad är det som får människor att vidröra föremål som de fängslas av? Kanske den europeiska filosofin har svaret. Där finns den urgamla diskussionen om på vilket sätt människan kan se den sanna verkligheten. Är det det rena tänkandet som gör att vi upplever den sanna verkligheten? Eller sker det med hjälp av våra kroppsliga sinnen? Kanske statyklapparna, de som gör detta märkliga med att förändra föremål med sin beröring, kanske deras handlingar har formulerat svaret?

Musik

FEMTE DECEMBER

Bilden sitter på ett betongfundament vid Slussen. Anne Frank med en kafiya, eller palestinasjal om man så vill. Det är en bild som går rakt in i magen.

Tre argument brukar framföras för staten Israels rätt till land.

Det är det historiska argumentet. Vi var först där. Trams, det har inte ens stöd i Gamla Testamentet.

Det andra är det religiösa argumentet. Vi har blivit lovade landet av Gud. Ännu mer trams.

Det tredje är Lidandets rätt. Det lyder: Vi som folk plågades så av nazismen att enda möjligheten vi har att skydda oss är att ha en egen stat. Det är då bilden frågar - är mina tårar mindre värda än dina?

Bilden är numera nästan helt sönderklöst av några nattens antisemiter. Men barbarerna har lämnat sitt visitkort kvar. Vad de mest ilsket ägnat sig åt att skrubba bort är just palestinasjalen. Detta för att vi ska glömma. Men vi glömmer inte. Det ska ni veta. Vare sig Auschwitz eller massakern i Gaza förra julen. Såna är vi.

Musik

FJÄRDE DECEMBER

Han har köpt det en man behöver: cykel, hjälm, matchande kläder, reparationssats. Han har dragit ett träningspass på många mil, slagit det personliga. Nu sitter han i solskenet vid Koppartälten i Hagaparken. Han är en god man, han är en tystlåten man som dricker sitt kaffe. Stillhet råder. Svalorna flyger lågt.

Någonstans från det som ingen känner kommer tanken: 'Varför bedrog hon honom? Varför blev han lämnad som en engångsvarelse i livet?'

Nu sitter han där med sin cykel och alla tillbehören. En fri man är han. Kom låt oss förundras över det som är människan.

Musik

TREDJE DECEMBER

Kanske hon, eller var det han, drömde om att en gång stå mitt i denna vackra stad och visa sin lycka för alla människor. Här gör de det när jag passerade förbi. Hon ler rakt in i kameran. Se så vacker och lycklig hon är. Se så stolt han är. Runt dem ligger som en massiv berlin-mur bankpalatsen och finanskontorens kontorsmoduler där de som verkar i dem kommer att avgöra deras framtid.

Kanske de trodde att deras strålande lycka skulle påverka utgången av framtiden? Låt då dem tro. Låt dem vara lyckliga i denna stund av sällhet. Det enda vi med säkerhet vet är att en mur, den må dra genom Berlin eller omgärda Palestina, den faller bara när människorna kommer med sina hackor.

En robespierre bär var och en i sin ficka. Det är vad de fruktar, de som bygger murarna, att folk ska genomskåda bluffen och sätta sig i rörelse.

Musik

ANDRA DECEMBER

Allt stulet redan sa jag. Står det så? Yes, ta en bild, ta flera bilder, sa han, folk måste få veta. Djävla misär.

Vi stod på Högbergsgatan. Knarkarna har snott allt, sa han som hade kläder och frisyr som såg ut som han satt fast i en tidszon av snitt 80-tal. Tänk om de kommer igen? sa jag. Jag har ju satt upp anslaget, sa han. Ser du inte? Anta att de tänker att du satt upp anslaget för att lura dem, sa jag. Så korkade kan inte folk vara, sa han. De kanske tror du satt upp det bara för du vill att de ska tro att du inte har något i bilen fast det i själva verket är tvärtom. Äh, det var det dummaste jag hört, sa han.

Han lämnade mig. Gick snabbt bort mot Götgatan. Vände sig om. Glodde på mig. Försvann. Adios, amigo, vila i frid.

Musik

FÖRSTA DECEMBER

Det var han som stod på Stortorget, precis där jag bor, och sjöng. Falskt och förfärligt, tyckte jag. Stekhet sommar. Jag arbetade på ett manus. Fönstret stod öppet. Han störde mig å det guvligaste. Jag som skrivare stör ju ingen. Därför gick jag ut på torget för att slå ihjäl fanskapet. Rejält arg var jag.

Enrico hette han. Kom från Castiglione della Pescaia. Där har jag varit, sa jag. Ligger i närheten av Riva del Sole. Si, sa han. Där såg jag fotbolls-EM 2000 på Tv när Frankrike vann och Italien förlorade. Si, sa Enrico artigt. É passata muito acqua sotti i ponti. Det har det, sa jag.

Vi tog en kaffe. Varför håller du på med det här? frågade jag. Jag måste, sa han. Jag åker runt Europa och sjunger. Bara det? Jag samlar ihop pengar som jag skänker till ett barnhem. Jag växte upp där. Det är ett bra ställle. Menar du allvar? Varför skulle jag inte göra det? sa Enrico. Jag tror jag gillar dig, sa jag. Ibland måste man sjunga när man känner för det, sa Enrico. Det har du rätt i, sa jag och gick hem och fortsatte skriva.

Musik

Snart är det första december

Precis som föregående år är det den första december dags för årets upplaga av min JULKALENDER. Den föregående hittar du till höger under rubriken BLOGGAR UR FÖRFLUTEN TID.

Varje dag i tjugofyra dagar uppdateras bloggen med ett eget foto, en egen text och musik som lånats från nätet. Musiken lyssnar du bäst på genom att högerklicka och sen välja 'Öppna i nytt fönster'. (Detta alltså skrivet som upplysning till mina jämnåriga läsare, inte er andra.)
GOD HELG för övrigt.

Titta och lyssna