Hon stod där så nära att jag inte kunde begripa det. Dök upp en sommarkväll på Mosebacke med soft music för dansant medelålders publik. Dramatiskt klädd i svart var hon. Ryggsäck, baseball-keps, sneakers, solglasögon och sparkcykel. Saknade hon sin barndom? Eller var hon en av dem som haft en uppväxt ingen av oss andra ville få återberättad? Kroppen visade ålder och levnad. Magen skakade coca-cola fet. Hon var en som inte hörde hemma i nuet, men ville höra hemma. Hon log, vandrade i sin bubbla med ett uttryck som om hon var en av oss. En gång hade hon tandlös trätt ut i världen och med ett lyckligt leende tagit livets första steg. Någonstans under livsresan hade något hänt. Eller hade det hänt redan när hon låg i moderlivet?
Hon var ett ensamt flämtande ljus i ett oändligt landskap vars köld snart skulle kunna utplåna henne. Jag undrar hur hon dog. Eller var det så att hon redan var död och allt var en skugga jag såg? Uppriktigt sagt, jag vet inte vad som hände. Jag satt med en öl. Koltrasten på Fiskargatan försökte höras över musiken. Solen sjönk sakta över Saltsjön. Borta på Djurgården väntade fasaner, rävar och rådjur på att människorna skulle gå hem så de skulle ta över världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar