Sånt här avskyr jag. Det är inte ens värt att ställa fram och kallas för historisk kvarleva. Butiken låg på Birger Jarlsgatan nästan uppe vid Roslagstull. Jag klev in.Hej, mitt namn är Anders Norborg. Det gäller tavlan i fönstret. OK. Jag tycker det är trist att ni har den i fönstret. OKe-e-ey? Så här, jag är ingen galning som ger mig på folk, men jag tycker det är taskigt att ha den i fönstret. Ja, alltså, jag jobbar egentligen inte här, det är en annan kille som äger butiken. Han vabbar i dag. Jag vill inte förtrycka det fria ordet eller folks rättigheter att säga vad de vill. Men man måste ju ha nåt begrepp om vad som passar sig. Det finns folk som tar illa upp när man har sånt där i skyltfönstret. (Jag pekade på tavlan.) Som jag sa så jobbar jag i vanliga fall inte här. (Han ljög.) Vad har det med saken att göra? Va? Jo jag sa vad har det att göra med att folk känner sig illa till mods när de ser den där tavlan? Jag kan tyvärr inte göra nåt åt det. Det får han som äger affären stå för, han kommer in imorgon. Har du hans telefonnummer så kan jag ringa honom och berätta vad olämpligt det är? Näe, du får komma tillbaka imorgon. Det har jag inte tid med. Du kan väl köpa tavlan då. Va? Köpa den och slänga den i soporna. Den är ganska billig.
Det var då jag upphörde vara connected, om man säger så. Killen jag pratade med hade bevisligen inte större hjärna än den hos en E.coli-bakterie. Jag sa: Jag går på gymmet i Skärholmen. Jag behöver bara antyda det här för någon av mina träningskamrater. Du kommer inte att ha en hel fönsterruta inom tjugofyra timmar. Invandrarnas Hell's Angels kommer att hemsöka dig. Han glodde på mig. Jag såg att myntet trillat ned. Det var allt. Vad annars skulle jag ha sagt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar