Jag såg dig nog, sa jag. Det var morgon. Solen kom in från havet. Jag stod på Munkbron i Gamla Stan. Mannen jag tilltalat stirrade på mig med släng-dig-i-väggen blicken. Det är förbjudet att kasta sopor där. Han utförde då sin variant av den internationella rycka-på-axlarna gesten som betyder Jag Inte Fatta. Han smet in i Leijonstedts gränd. Aldrig, tänkte jag och följde efter. Han vände sig om. Jag ska anmäla den restaurang där du jobbar, sa jag. Han försökte skaka sig av mig i virrvarret av gränder, men det hade han inget för.Klockan var fem på morgonen. Han kort, senig, asiat. Han försökte gå snabbt. Inte en chans. Jag hade varit ute på morgonträning och kunde sätta hårt mot hårt. Vi fortsatte Drottninggatan. Då stannade han och talade i mobiltelefon. Jag ska anmäla dig, sa jag andfått. Du slänger sopor där man inte får. Han svarade inte. Den här mannen bevekades inte av ordmjuk tunga. Vid Odenplan stannade han. Han var en äldre man. Slafsiga kläder. Lortiga gymnastikskor. Papperslös och fattig? Antagligen. På flykt och försvarslös? Naturligtvis. Bilen kom. Han klev in och försvann. Jag saknade penna för att skriva bilnumret och glömde det när jag kommit hem. Nästa morgon var det samma igen. Storförpackningar och matrester och flaskor med asiatiska tecken. Och svarta sopsäckar från en pizzeria med möglande degbollar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar